Intervju från NWT 20191115. Carl Edlom Text och bilder.
Han är en av Värmlands mesta musiker. Trivs lika bra på en bluesfestival ute i Europa som på hemmascenerna i Karlstad.
NWT möter trummisen Fredrik Lindholm för att prata om Spice Girls, Pippi Långstrump och Kraftwerk.
Vänster trumstock håller han på marschmanér, som Charlie Watts i The Rolling Stones. Trummorna har alltid varit Fredrik Lindholms största intresse även om han ck ta omvägen via både trumpet och gitarr innan han ck en plats hos en trumlärare på Kulturskolan.
– Det här med rytmer, den fascinationen jag har för det, trevar Fredrik Lindholm i kaféet på Gjuteriet i Karlstad.
– Den är så stor. Det är inte själva volymen, energin i trummandet som är grejen för mig, utan rytmerna.
I en källarlokal i tegelbyggnaden har han sitt trumförråd. Mängder av virvlar, baskaggar och cymbaler trängs på golvet och i hyllor.
– Under en period satsade jag all tid på att driva ett företag, spelade inte alls. Och det kändes så… Tomt. Hela livet. Musiken är otroligt viktig. Som barn kunde jag sitta i timmar på egen hand. Som en slags andlig rensning, jag vet inte. I dag så är det själva skapandet i grupp som är så viktigt. Det ger kraft och energi. Oavsett om jag spelar med en barnkör eller på en stor festivalscen ute i Europa.
Kaffet hinner kallna medan han pratar entusiastiskt om sitt musicerande.
– Musik är ingen hobby, det är en självklar del av livet. Lika viktigt som mat och syre.
”Trial and error”
Ingen vecka går förbi utan ett uppträdande av något slag.
– Jag har två idoler – Nicke Nyken och Pippi Långstrump. Pippi säger: ”Det här har jag aldrig gjort förut, så det kan jag säkert”. Det där har varit som ett motto för mig. Har det dykt upp en chans att testa något nytt så har jag alltid hakat på.
Vid sidan av musiken arbetar han som aärsrådgivare. Fredrik Lindholm beskriver sig som tudelad, men en gemensam nämnare för hans båda sidor är kreativiteten.
– Att stötta och utveckla företag kräver kreativitet på samma sätt som musiken. I mina yrkesroller har jag musiken att tacka för väldigt mycket. Nu pratas det ofta om gigekonomi inom företagsvärlden, det går till stor del ut på att man skapar sina egna jobb och marknadsför sig. Dessutom ska man fungera bra i väldigt många olika sammanhang. Allt det där har jag fått erfarenheter kring genom musiken.
Han berättar att det till en början var Kulturskolan som gav honom väldigt mycket, både vad gäller det musikaliska och det sociala. Det gav honom tidigt ett sammanhang och insikter i hur det sociala fungerar i grupp.
– Jag har applicerat mina erfarenheter från musiken på mitt vardagsjobb. Det är faktiskt först på senare år som den polletten ramlat ner. För mig har det genom hela livet varit trial and error, jag har testat mig fram. Med Dublin Fair på 90-talet hade vi ingen aning om vad vi gjorde egentligen, vi tog allt som det kom.
Tvåa bakom Spice Girls
Karlstadbandet beskriver han som ett stort äventyr. Under 90-talet slog Dublin Fair i genom stort i Sverige och singeln ”Jamboree” nekades förstaplatsen på den allrådande Trackslistan av Spice Girls monsterhit ”Wannabe”.
– Det skilde bara en handfull röster mellan oss och Spice Girls! Haha, det var stort såklart. Vi gjorde tv-program med Take That med Robbie Williams i samma veva minns jag. Det hände väldigt mycket.
Bandets singel hamnade först hos Björn Skifs producent Bengt Palmers som passade vidare till Ola Håkansson från Ola & The Janglers och Sercret Service, då branschnestor på skivbolaget Universal.
– Han fastnade för technoversionen av vår låt, en version som vi hade skickat med mest på skoj. Hur som helst, Dublin Fair har aldrig varit enkelt att styra, vi gjorde som vi ville vilket var lite av varje. Med tiden rann det ut i sanden. Men vi spelar fortfarande då och då.
Gruppens musik lever fortfarande kvar. Något som en av bandets tidigare medlemmar, Lasse Högberg (som varit en av drivkrafterna bakom Folk & Rock-festivalen i Segmon), nyligen ck vittna om under ett besök i New Orleans.
– På en gata stöter han på en street-performance som dansar till vår låt ”Jamboree”! Vilka är oddsen!
Indiepop och svartrock
När Fredrik ombeds prata om de projekt som ligger för handen just nu nämns akter inom många genres. Han spelar blues med The Hightones och Bert Deivert and the Copperhead run. Jazz med Klusterverket och indiepop med Fabrikk, en trio som uppstått i askan efter Naked som hade en hit med ”Left alone again”.
– Jag säger oftare nej än ja, bedyrar han med tanke på hur mycket tid han lägger på de olika projekten.
– Den röda tråden i allt är att jag vill känna mig delaktig i allt jag medverkar i. Det ska vara originalmaterial, varje konstellation ska göra sin egen grej. Jag har arbetat med teatrar och liknande, men har märkt att jag har svårt när det blir samma samma. Att göra 50 föreställningar som är exakt lika, det är inte min grej.
Är du rastlös?
– Jag måste framåt hela tiden, så ja. Finns det inte utrymme att skapa och vara kreativ, då tröttnar jag. Där har du orsaken till att jag jobbar med så många olika saker hela tiden.
Han nämner svartrock och brittiska Joy Division och The Cure som viktiga band. Även syntmusik med band som Kraftwerk har en självklar plats i hans musiksmak. Men själva grunden har han i jazzen.
– Jag lyssnar på musik som jag inte spelar för tillfället. Spelar jag mycket blues i en period, så lyssnar jag inte på det hemma. Mina båda tonåringar pumpar mig med ny musik hela tiden, det är också viktigt att hela tiden få nya intryck.
Under en fas vigde han ett år åt dansbandsmusik.
– Då spelade jag med tre dansband av olika dignitet. Intressant! Inte minst att få en inblick i hur tut de har det, de spelar tre, fyra timmar varje kväll och spenderar dagarna i turnébussen. Oerhört slitsamt.
All den här utrustningen du har, är det för att kunna passa in i alla de olika projekten?
– Ja. För mig är det viktigt att jag har rätt ljud för varje låt. En gitarrist har ofta era gitarrer och eektpedaler på scenen, jag kan byta virveltrumma mellan låtarna för att det ska bli så bra som möjligt. Oavsett om det är två personer eller tusentals jag spelar för, ska upplevelsen vara så bra som möjligt.
Vad tror du kännetecknar dig som musiker?
– Lyhördhet. Det brukar jag få höra. Det är viktigt att trummorna blir en del av helheten. Egot får man lämna hemma, det viktigaste är hela tiden låten.
Den bästa trummisen alla kategorier:
– Vinnie Colaiuta. Han har spelat med alla från Sting till Megadeath. Han började med Frank Zappa på 70-talet och sedan dess har han i princip gjort allt som går att göra.
Samarbeten i urval: Packmopedsturnén, Dublin Fair, The Hightones, Fabrikk, Bert Deivert & Copperhead Run, Tubbs and the majestic sound system, Nymphet Noodlers, Lill-Babs, Triple & Touch, Sylvia Vrethammar, Charlie Norman, Nisse Landgren, Dregen, Plura, Peter Lööf, Pernilla Andersson-Dregen, Sara Löfgren, Jack Vreeswijk, Kajsa Grytt, Moneybrother, Mats Ronander, Per Persson, Tina Ahlin, Eva Deivert, Soa Karlsson, Helen Sjöholm, Martin Stenmark, Christer Sjögren, Sven-Erik Magnusson, Mats Bladhz, Lagyila Frazier, Anna Stadling, Ola Magnell, Love Antell, Mia Karlsson, Sharon Dyall och Mattias Hellberg.
Geo Way trummor finner man inte över allt men om du får chansen att prova så måste du göra det! Trummor som låter lika bra lågt stämt som högt och allt däremellan är inte vanligt men så är det med dessa. Extremt tunna stommar, endast 2-lager med en tunn stödring med 2-lager är en del av formulan!
