Vår trummis behöver en lektion…

Självklart svarade jag! I vad? Irländskfolkmusik! Intressant jag ska alltså förklara vad jag gör/gjort i över 25 år med Dublin Fair. Lektionen blev mer en filosofisk diskurs i hur jag tänker när jag spelar. Jag fick många aha upplevelser och insikter om vad jag faktiskt gör, intressant. Att tänka utanför boxen och att leta efter ljud som passar till situationen. Samtidigt som jag måste ha roligt, vara nyfiken och lyhörd. Det är nog de tre saker som sammanfattar mitt trumspel. Vi lyssnade på lite inspelningar vi gjort med Dublin Fair blandat med Floggy Molly, The Meters och pratade om skillnaden mellan Manu Katché och Vinnie Colaiuta. Allt detta i en salig blandning. 

Så kan oxå en lektion med mig vara!

Måste bara få delge två bilder från två virveltrummor som står mig varmt om hjärtat. Byggda av de två absolut måste trumbyggarna som finns för tillfället. Först är Drum Sound 13″x5″ med kärna av lönn (byggare Luca Deorsola). Denna trumma bygdes till Jejo Perkovic men den passade inte för honom vilket jag är tacksam för. Sist är Premier Modern Classic Club 14″x4,5″ med en kärna av björk (byggare Keith Keough)

Keith och Luca är en sak gemensamt och det är att bygga de bästa trummorna som är möjligt. De blandar olika träslag och hittar egna lösningar allt för att hitta det bästa ljudet. Tack Keith och Luca för att ni finns och Micke och Calle på Slsgverkskompaniet som belyser att sett finns otroligt många intressanta trummärken på marknaden!

   
 

Playing all with brushes!

Minns inte riktigt när jag började spela med vispar. Måste har varit någon lektion med min trumlärare PA Carlsson. Det var nog inte heller då som jag verkligen började intressera mig för vad man faktiskt kan göra med vispar. Men när det verkligen började ta fart minns jag iaf när det var! Året var 1998 och jag spelade på en skiva med Göran Samuelsson som heter Stilla liv och flera av låtarna kändes helt naturliga att spela vispar på. Jag var väldigt influerad av Clayton Cameron och hans sätt att använda vispar mer än att justa bara ”vispa” med dem. Vispar är tyvärr allt som oftast något som benämns som ”a lost art”. Anledningen är nog att de flesta tänker bara starkt och att lira backbeats! Men jag försöker alltid få med vispar i allt jag gör och de flest blir förvånade över hur ofta det passar så bra. Med Bert Deivert skulle det inte vara möjligt att ha med trumset om det inte vore för visparna. Pga av Berts problem med Tinitus så orkar hans öronen inte med allt för många låtar med stockar. För mig passar det bra eftersom jag ofta vill utmana mig själv och helst inte spela samma sak två ggr på raken. Dagen sätter agendan på vad som kommer ur mina händer och fötter, självklart med vissa ramar.

Hittade detta härliga klipp med Peter Erskine och just vispar: