Steve Smith
Journey har aldrig varit en inspirationskälla för mig, faktum är att jag knappt lyssnat på dem. Men bakom trummorna fanns Steve Smith, då rocktrummis idag en av de som hela tiden flyttar gränser musikaliskt. Steve är ett levande bevis på att man alltid kan utvecklas och att det aldrig försent att sätta nya mål.
Nya öron
Som trummis har jag alltid varit intresserad av att veta hur instrumentet fungerar. Hur får man det bästa ljudet, hur får man bättre sväng och hur blir man bättre tekniskt. Jag har sett mängder av filmer och läst spaltmeter i tidningar och böcker för att utvecklas. Jag har aldrig sagt nej till nya projekt och alltid försökt att utmana mig själv så mycket som det går. För några år sedan hade glädjen försvunnit och jag hittade inte riktigt mig själv längre. Främst berodde på att jag hade slutit att öva men oxå att jag hade börjat stagnera. Lyckan för mig var då att börja musicera med Peter Lööf. Peter har varit en stor inspirationskälla för mig. All that jazz och Peace Love and Pitbulls var två band som kom med något nytt till musikscenen. Att få spela med Peter och lära sig hans syn på att man alltid måste vara unik och inte ge sig innan man har något nytt. Peter sa en gång på ett rep till mig, -Det där funkar inte och jag hoppas att du förstår det själv! Jag minns att jag blev sur och tänkte att han är dum i huvudet. Jag är så bra och unik och han fattar inget! Men efter ett tag så började jag lyssna på mig själv och insåg att han hade rätt! Mina öron växte och min kreativitet började jobba. Nästa rep innebar nya tankar och ett nytt spel från min sida började växa fram. Den främsta anledningen var så klart att jag började öva igen och söka nya inspirationskällor! Men att ha med Peters ord i mina öron i allt jag gör och försöka titta på det med andra ögon är något som gör att jag nu fokuserar på andra saker.
Vad spelar jag och varför?
Jag har alltid varit inspirerad av all sorts musik och försökt att spela med så många som möjligt och i så många olika genrer som möjligt. Men ibland kör man fast och slutar att utvecklas. Jag tror att jag hade gått i samma skor alldeles för länge. De senaste åren har jag haft underbara musikalisk möten med allt från Kajsa Grytt, Mats Ronander, Moneybrother, Sofia Karlsson, Anna Stadling och Tina Ahlin. Detta gör att man måste vara en kameleont och komma med nya saker till bordet varje dag. Då är det enkelt att till slut komma med de kanske lite för enkla lösningarna för att snabbt komma vidare. Men det är tyvärr inte alltid det som mest utvecklare mig.
En annan god vän och numera kollega är Niklas Hellberg (även han fanns med i All that Jazz och Peace Love and Pitbulls). Vi pratade en gång om att skapa musik, detta var under processen med Thåströms skiva som Niklas spelar på samt skrivit låtar och varit medproducent av. Niklas sa att han bara gör musik som han själv gillar och har ingen tanke på om någon kommer gilla det han gör eller ej. Detta gav mig en nytändning och det som jag tror är en anledning till att jag just nu har den bästa musikaliska perioden i mitt liv!
Sluta fundera på vad andra tycker om
Idag gör jag det jag älskar mest med ett antal olika band. En veckan är det Bert Deivert & Copperhead Run, nästa vecka Dublin Fair, sedan en ny vecka och Klusterverket för att senare hopp in i projekt med Pilgrim. Där i mellan är det musikalisk möte i en kyrka och en musikal eller en kammarkör eller något annat. Att få den blandning av att vara helt fri till tydliga ramar är för mig helt underbart.
Den 7 mars spelade vi i Klusterverket på ett arrangemang i Mitt i City i Karlstad. Detta är ett köpcentrum med allt vad det innebär och vi spelar psalmer med mycket jazz och med en förhoppning om eftertanke. Att sitta i den miljön och spela denna musik hade nog kunnat stressa vem som helst. MEN alla i bandet sa samma sak, det är underbart att verkligen spela de vi gör på vårt sätt och många verkade dela denna uppfattning. Super kul!
Sätt stora mål
Vid lunch med Olle Öberg, entreprenör och numera även han en god vän, pratade vi om Karlstad kommuns mål om att växa till 100 000. Olle sa varför sätta ett så lågt mål? 500 000 är väll bättre för då får man verkligen börja jobba! Bra sagt och kloka ord! Om man sätter för låga mål så behöver man inte ändra sin affärsmodell eller börja tänka i nya banor. Ska man verkligen göra nya saker så måste ändra det mest och våga chansa för att vinna!
När jag förra året lämnade ett företag som jag själv varit med att bygga, pga utmattning och för att jag hade kört fast, så bestämde jag mig för att aldrig sätta mig i samma situation igen. Jag sonderar läget, sitter still i båten och spelar musik tills jag vet vad jag vill. Jobb finns men musikbranschen är inte som förr, eller det kanske är just det den är! Backa bandet och musikbranschen är precis som för 40 år sedan. Idag finns det inga enkla vägar eller massa olika spelställen idag måste man i ännu större utsträckning än tidigare göra jobbet själv. Detta är något som driver mig något oerhört mycket. Nu gör jag det jag älskar och det har aldrig varit roligare ön idag! Alla banden sätter sig själv i fokus och vi gör det vi älskar och detta smittar av sig på publiken.
Nya vänner
Tack vare Packmopedsturnén har man fått många nya vänner och nya insikter. Att Kajsa Grytt är en av de starkast människor jag känner och en stor inspirationskälla har jag skrivit om förut. Den värme man känner när man umgås med Tina Ahlin och Morgan Ågren och få ta del av deras tankar kan inte med ord beskrivas. Morgan sa en gång att det är bättre att få någon reaktion än ingen från publiken är något jag har med mig varje dag. Morgans nya platta Batterie Deluxe tycker att ni alla ska köpa!
Spur of the moment
Detta projekt kan nog sammanfatta allt jag skrivit ovan. Min tanke var att utmana mig själv och bara göra det jag själv tycker om. Finns det ingen som lyssnar så spelar det ingen roll men kan jag få en enda att våga göra nya saker och sätt nya mål så är jag mer än nöjd!
Stort tack till er som läser det jag skriver och lyssnar på det jag gör.
It's the beat! 